frajdej

Henry var fullständigt detroniserad. Ända sedan han var en liten millihenry hade han attraherats av den sköna och vackra fröken Tesla, men hade alltid blivit repilerad. Ikväll skulle Henry gå till den årliga impedansen och frågade Tesla om de inte kunde extrapolera, eftersom han var trött på att ägna sig åt självinduktion.

När han kom till impedansen kände han spänningen stiga. Allgoritmerna dunkade och protonerna vällde ut ur högtalarna. Var fanns hon? Skulle hon dyka upp? Plötsligt slog hans Hertz en volt och gick nästan över i likström. Han såg den undersköna fröken Tesla, glida in med en vågrörelse precis som gnitan i Faradays bur. Henrys impuls ökade, inte bara på frund av Tesla, utan även för åsynen av hans värste konkurrent Herr Ohm. När de möttes kände han hur de fullkomligt repellerade från varandra.

Efter en liten stund, efter att den värsta hysteresen gått över, rätade han till elipsen och bjöd upp Tesla till nästa dans. Jag gitter egentligen inte komma men OK, bara två peridoer då sade hon med ett gnistrande leende. Henry kände den vanliga fasförskjutningen mellan dem när de oscillerade tillsammans och repulsionen var lika påtaglig som vanligt.

När den andra perioden började, kände han att den var mer lågfrekvent och tog då mod till sig. Nu när avståndet decimerats kunde han för första gången känna hennes värmekapacivitet. Han lät händerna glida ner på hennes endoterma delar likt ett kattskinn på en lackstav  för att åstadkomma välgörande laddningar, samtidigt som han blåste svagt och förförande i hennes mikrofon.

Med ens kände han kompabiliteten komma. De fluktuerade i fas i fullständig harmonisk svängningsrörelse med varandra. Henry kände nu att hans laddning var ganska stor varför hans drossel antog fast fas allt mer och mer.

Efter imepdansen tog han med Tesla på sin cykel av märket Farad och accelererade ut i den mörka och svara sommarnatten med dynamot väsande mot däcksidan. de åkte över Wheatstones brygga, förbi sinuskurvorna och stannade på ett magnetiskt fält, vid en flytande ström. Då plötsligt uppenbarade sig hans antagonist herr Ohm som kom emot honom i hotfulla gester. Henry som kände en obehaglig hysteres återvända, måttade ett kraftigt slag, varvid herr ohm slog en volt och låg på backen och ohmade sig.

Attraherad av den undersköna Teslas karaktäristiska kurvor, som hade sett slagsmålet och den enorma urladdning som skett, kom snart i ett superexiterat tillstånd. Hennes resistans sjönk snabbt ner till ettt minimum samtidigt som spänningen steg. De lade sig på jordpotentialen.

Han ökade hennes frekvens och minskade sin reluktans. Henry tog fram sin divergerade banankontakt och pluggade in den i hennes sockel, paralellkopplade började han sedan kortsluta hennes shunt. När Tesla befann sig i sin egenfrekvens, började hennes kroneckdelta att komma i periodiska sammandragningar, samtidigt som hon gnydde; ohm, ohm, ohm...... Resonansen närmade sig. med sin rödglödgade och pulserande anod och hennes fält i fas med hans, började shunten nollsväva.

Hon gick upp i kopplingsbrygga för att ta emot de sista stötarna. Fusionen närmade sig sitt kritiska läge. Henrys kropp spändes likt en parabel, varvid han urladdades snabbt och tömdes på varje elektron. Tesla fylldes nu av Henrys fullkomlighet, hon kände att Greens, Stokes, Pythagoras och Gauss inte var en myon värda jämfört med Henrys.

De inducerade tillsammans hela natten och ingick olika kopplingar tills henrys magnet fick en mjuk kurva och förlorade sin fältstyrka. Efteråt försökte den bedårande fröken Tesla med självinduktion med hjälp av en stavmagnet. Så tillbringade dom natten med att byta polaritet och blåsa varandras säkringar tills selenoiden gick upp pch elektronerna lyste över de magnetiska fälten.