frajdej

As promised, här är bilder på den lilla pippifågel jag räddade...

Jag har även hunnit med att bli blond igen! =D

 

Men innan jag blev det gjorde jag en arkeologisk utgrävning på gården och fann detta:





Jag och E har varit på rensafari





Och självklart har det blivit massor av lek och mys med denna underbara varelse

Oj oj, kväll och trött jag. Har spenderat förra veckan med att återhämta mig från min 88-timmars jobbvecka. Nu börjar jag nog komma i fas igen. Har fått mycket användbara tips på vad jag ska göra som arbetslös. En av dem ska jag nog förverkliga under morgondagen. Och nej, det innefattar inte att städa någon annans kök, tyvärr A. Men resultatet kommer att synas här så fort det är klart. Dagen har varit lugn och skön, började med ett besök hos en banan och 4 koppar kaffe till mig. Bananen var bakis och nöjde sig med te. Sedan körde bilen till Tindras uppfödare. Även där ett par koppar kaffe. Pigg på koffein gick vi ut med hundarna, och Tindra, Tindras pappa Salle och (kull)bror Buster släpptes lösa på gården. Ursäkta språket, men FY FAN vad dom sprang! Allt som inte kunde flytta på sig levde mycket farligt, och vi som kunde flytta på oss var inte heller särskilt trygga. Det gällde att ha tungan rätt i mun när man parerade de tre galningarna. Att alla tre ser likadana ut gjorde ju allt mycket mer komiskt. De sprang som dårar på rad, pappsen först, och skällde i olika nivåer. Helt plötsligt kunde någon av vildhjärnorna få för sig att hoppa upp och kramas och var man inte beredd då så ramlade man omkull med 25 kilo hund över sig.

Nu väntar sängen och ett avsnitt av Pistvakt, underbart!

Det är med blandade tankar jag ger mig ut på mitt sista skift. Skönt, eftersom det är det 8:e 11timmarsskiftet i rad. Trist eftersom det just är det sista. Snart hägrar arbetslöshetens vemodiga vardag, och rastlösheten som mer och mer tar överhanden. Får se vad jag hittar på den här svängen. En gång blev jag städfreak och hade kliniskt rent i precis hela lägenheten. Spisen och ugnen skurades grundligt minst en gång i veckan, dammsugning skedde minst två gånger/dag. Förra gången vet ju en del vad som hände med mig. Man kan alltså konstatera att jag inte passar för arbetslöshet. Jag identifierar mig alldeles för mycket med mitt jobb (vilket kanske inte alltid är av godo, jag är ju något annat också inte "bara" elektriker eller satellitoperatör). Jag vet att jag har hög arbetsmoral. Och jag har alltid trivts på alla arbetsplatser jag haft! Vet att jag säger att jag aldrig kommer arbeta inom äldreomsorgen igen, men det har inte med arbetsuppgifterna eller att jag vantrivdes (för det gjorde jag verkligen inte) att göra utan den enorma press man sätter på de anställda genom att ständigt skära ner. Vill helt enkelt inte vara en del av denna dåliga förvaring av gamla människor. Och har man hög arbetsmoral inom det yrket blir man fruktansvärt utnyttjad. I övrigt så har alla arbeten jag testat på haft sin charm. Det finns alltid positiva sidor, och det är dem jag väljer att plocka fram. Jag utgår alltid från att jag ska göra mitt absolut bästa när jag arbetar, inte för att ses som duktig utan för att jag vill. Jag har ett arbete, jag får betalt för att utföra arbetet och då ger jag allt under arbetstid. Så enkelt är det.

Har en vecka till godo innan jag måste skriva in mig på AMS. Ett deprimerande ställe. Och jag kan ärligt säga att jag inte fått särskilt mycket hjälp därifrån någon gång. Jag gör precis som dom säger att man ska göra, men inte för att dom säger det utan för att jag vill ha ett jobb. Och ingen kommer att gå fram till mig på stan och erbjuda mig ett om jag inte visar intresse.

...Eller vänta nu. Det har faktiskt hänt =) Fick mitt andra jobb på detta vis: spenderade otroligt mycket tid efter skoltid under gymnasiet med att fika på ett café i stan. En dag frågade ägaren om jag ville ha ett jobb där. "Ja" svarade jag och trodde att han skojade med mig. "Bra, kan du börja på lördag" "jodå" svarade jag. Var osäker på om det var på riktigt eller inte ända till jag påbörjade skiftet. Där blev jag kvar i över ett år innan jag sökte nya vägar.

Följande inlägg kommer handla om de tankar jag får efter att ha läst den här artikeln (Aftonbladet).

Jag blir alltid lika förvånad över att människor blir arga på de som strejkar. Har ingen i Sverige förstått att de lagar och regler som kontrollerar arbetsmiljön, tider, semester o.s.v inte kommit till för att en chef ville vara vänlig mot sina anställda? Har ingen förstått att den lagliga rätten till 4 veckor sammanhängande semester varje år kommer ur en kamp som facken utkämpat. Hur ska man någonsin kunna få det bättre om man aldrig kämpar för sin sak? Jag har aldrig upplevt att en strejk utbrutit p.g.a. att arbetarna vill djävlas med sina arbetsgivare, de är sprungna ur ett stort missnöje i en situation som i längden blir ohållbar. Jag är tacksam att det funnits människor som tagit striden för att få till dräglig arbetsmiljö. Och jag är tacksam att det finns människor som tar striden för att få högre lön. Tänk om ingen orkat bry sig? Vi hade fortfarande varit kvar på ett stadie där man får köa utanför arbetsgivare varje dag som helt godtyckligt kan välja vem som ska få arbete för dagen och betala dessa människor en struntsumma. Vi hade inte haft rätt till semester. Vi hade varit tvungna att arbeta under de förhållanden som arbetsgivaren bestämmer, oavsett om det är fara för liv och hälsa eller inte. Vi hade varit tvungna att arbeta med farliga ämnen och höga höjder utan skyddsutrustning. Nä, tacka vet jag facket och den kamp som utkämpats, tacka vet jag framtida kamper.

Jag förstår självklart att man blir besviken när den resa man planerat blir förkortad/inställd, men samtidigt så är det i det här fallet för att människor kämpar för vad som behöver förändras i deras arbetsvillkor. Och det står i avtalen när man beställer en resa att företaget inte tar ansvar för ev strejker. Istället för att tjura på de som strejkar kanske man skulle börja begära att researrangörerna ställer krav på sina leverantörer att se till så deras anställda har drägliga villkor.

Sparka inte på den lilla människan, sparka inte på den som ligger ner. Sparka uppåt!

Tindra har kommit hem igen. Finns inga ord att beskriva lyckan nu. Och inga ord som nog kan tacka den kvinna (A) som tog med henne hem och såg till att hon  kom till polisstationen. Hon hade varit ute och sprungit när Tindra plötsligt dök upp och sprang med henne. Efter en liten stund sprang Tindra iväg och A antog att hon sprang till husse eller matte. Det gjorde hon inte, efter en liten stund dök hon upp igen och denna gång sprang precis intill och följde A ända hem. När de kom fram satt Tindra snällt på bron medans A letade upp sin nyckel. Hon släppte in Tindra i sitt hem, trots att hon är allergisk! Och ringde sedan polisen som kom och hämtade prinsessan. Så min lilla tös har alltså åkt polisbil, där är hon numera mer erfaren än matte =P På polisstationen fick hon bo i ett fint rum med en skön soffa att slagga i. Tyvärr missade polisen att höra av sig till oss (trots att hon var anmäld), så det blev till stor förvåning ett jakande svar när vi frågade om hon var där. Hon blev så otroligt lycklig när husse kom, visste knappt vad hon skulle göra med sig själv.

Tack alla som hjälpt oss, med letande och stöd. Och tack till A som såg till att hon kom till polisstationen istället för att bara strunta i henne. Jag är så otroligt lycklig nu, tårarna rinner men det känns bara bra. Dom här tårarna är sköna tårar, dom smakar gott och känns bra. Mitt hjärta är lätt nu

Nu kan jag inte hålla tillbaks tårarna längre. De rullar ner för mina kinder, hur jag än försöker låta bli. Att sitta här, och veta att hon är utomhus. Inte veta var hon är. Var ska hon sova inatt? Hittar hon något att äta? Är hon skadad? Har någon gjort henne illa? Har hon träffat på en björn? Att veta att hon är där ute någonstans, ensam, gör mig förtvivlad. Vem ska klappa henne godnatt? Och vem ska lyssna på henne när hon drömmer? Vem ska gosa med henne imorgon bitti? Och vem ska busa med henne?

Kommer vara så fruktansvärt tomt att komma hem inatt, nästan så att jag inte vill åka hem. Det här är den värsta mardröm jag haft. Önskar att jag bara kunde vakna snart!

Min älskade lilla vän har sprungit bort. Hon var ute på ett träningspass (orientering) och sprang lös. Plötsligt var hon bara borta, och syns inte till någonstans. 30 minuters ropande har visat sig helt lönlöst.

Är så otroligt orolig! Det kniper i magen, otäcka tankar far genom huvudet. Tänk om.....
Tänk om hon inte kommer tillbaks idag? Att komma hem till en lägenhet utan hund som kommer och möter en mitt i natten och vill bli klappad och mysa i en halvtimme. Tänk om något händer henne? Hur fan ska jag klara mig utan henne? Ett liv utan henne känns helt otänkbart, vad ska jag göra av min tid då? Fast hon inte varit min så länge så är hon helt och fullt en del av mig och mitt liv. Gud så hemskt det känns!

Om du känner för det kan du ju åka till varggropen och ropa efter henne. Det är vad jag vill göra just nu, men jag sitter fast på jobbet. Vilket gör det ännu värre!

---

18:58 Update Tindra har fortfarande inte kommit tillrätta. Har ringt polisen och anmält henne som bortsprungen ifall någon kontaktar dom och lagt ut en annons på kiruna.cc. Fy FAN vad jobbigt det här är!

---

19:35 Update Ingen verkar ha sett henne. Har lagt in en annons på hittadjur

---

Fy fan vad jobbigt det här är!!!!!!!!!!

---

21:18 Update Inget spår efter Tindra. Har ringt taxi och bett dom hålla ögonen öppna och det ligger en grej som luktar "hemma" på platsen hon försvann. För mig helt främmande människor har meddelat att dom är ute och letar efter, och det känns helt otroligt. Vilka underbara, fantastiska människor det finns i vår omgivning, mina ord räcker inte till. Varma tankar till alla som hjälper till, mitt i detta kaos värmer det mig enormt.
Grät lite när jag var och åt. När jag blev ensam kändes allt så hopplöst och jag fick en massa otäcka bilder i huvudet. Det är riktigt tungt just nu.

Gjorde ett roligt litet test, som avgör hus pass färgblind man är. Jag fick noll fel och har med andra ord "perfect colorvision"  =D

Hur går det för dig? Klicka här

Öppnade för ganska så länge sedan ett Tradera-konto (d.v.s skapade en profil på Tradera). Jag älskar konceptet, att "tävla" om saker som man egentligen inte alls behöver men gärna vill ha =P Nåväl, budade på några varor och vann min första auktion, ett headset till min dåvarande telefon. Men sen kom jag liksom av mig. Tills för någon vecka sen. Har blivit helt galen sen E lyckades få vantarna på ett par förbaskat tokläckra skor, plötsligt insåg jag Traderas möjligheter. Har budat på ett gäng olika varor, men blir (som tur är) ganska snål under budgivningens gång och vinner inte särskilt mycket. Men igår vann jag två(!) auktioner och gjorde riktiga klipp! En finfin massagehandske till hunden som dessutom ska ta bort lös päls, denna lilla uppfinning kostade hela 1kr+frakt. Vann även a little something something som jag ska ge bort i present, så vad det är tänker jag inte säga =P En riktigt bra affär blev det dock! Så, nu jagar jag fynd som värsta galningen och längtar till den 25e och löning. Jag älskar Tradera! Tänk vad fantastiskt! Man kan köpa nya saker till vrakpriser, få tag på saker man inte hittar någon annan stans och köpa begagnade prylar utan att behöva besöka en loppis! Älskar second-handvaror, idén att köpa något i fint skick som någon annan bara ledsnat på istället för att dom ska slänga iväg det och jag ska köpa en helt ny, besparingar av resurser. Gilla gilla. Dessutom finns allt man inte visste att man behövde på tradera. Ex på vad människor jag känner köpt: en digital termometer som tempar maten så man vet om den har rätt temperatur och svettarmband med Homer Simpson på. Exempel på vad jag hittat som kan vara bra att ha: 10 gamla telefoner i olika bra skick. vem behöver inte 10 gamla telefoner?!

1. Vad heter du?: Frajdej

2. Ett ord på fyra bokstäver: Frän

3. Flicknamn: Fanny

4. Pojknamn: Filip

5. Yrke: Fascistdiktator

6. Färg: Fucsia

7. Klädesplagg: Fransis jacka

8. Mat: Falafel

9. Sak i badrummet: Frätande avloppsmedel

10. Plats/stad: Falkenberg

11. En orsak att vara sen: Försovning

12. Något man skriker: Fan

13. Film: Fucking Åmål

14. Något man dricker: Fanta

15. Band: Fleetwood Mac

16. Djur: Fjällräv

17. Gatunamn: Fru Wälivaraagatan 

18. Bil: Fiat 500

19. Sång: Forever young

20. Aktivitet med mer än en deltagare: Fia med knuff

---

Mycket bra initiativ Rajlo! Mer sånt tack =)

Jag blir så jävla arg och ledsen och förbannad och less när jag tänker på det. Va fan kunde ingen fatta vad som var fel för? 15 år och totalt förvirrad i världen. 2 år av oändliga, plågsamma undersökningar och samma sorts uppmärksamhet en apa i bur får. Bara att ligga där, se snäll ut, svara på alla konstiga, hopplösa frågor om och om igen. Hur kunde alla dessa utbildade(?) människor bara gå svaret förbi? Och hur kunde de skita i en av de mest självklara undersökningarna? Fast det är ju jävligt skönt att äntligen få ett svar på vad som var fucked up. Synd bara att svaret skulle komma flera år senare, och inte när jag behövde det som mest. Blir så arg. Så mycket lidande det hade besparat mig om någon kläckt idén från början. ÅH! Det är ju så grundläggande! Och helt totalt obvious. Nu när jag vet vad symptomen är, kan jag med 100% säkerhet säga: Det här är vad som hände i mig när jag var 15 år och totalt hjälplös. Varför kunde ingen hjälpa mig? Vem satte käpparna i hjulet? Det svaret varken vill eller vågar jag ta reda på. Alltför rädd för vad det kan bli. Ryser vid blotta tanken. Slå bort mina misstankar. Men det är skönt att veta. Det är också skönt att veta att det kommer tillbaks igen, men att det är helt ofarligt trots att det ser jävligt otäckt ut och känns minst lika otäckt.

Ursäkta det "fula" språket. Finns inga bättre ord, och dessa räcker ändå inte till.

Denna artikel hittade jag på Aftonbladet.se. Den beskriver bland annat vilka grupper som löper högre risk om de insjuknar av svininfluensan. Blev lite förvånad att man specifierat sig så nogrannt på speciellt en grupp. Som borde vara rätt så liten om man tänker efter. Denna grupp är (direkt kopierad text från artikeln) "barn med barn med nedsatt immunförsvar"... Så alltså: om man är ett barn som har ett barn som har nedsatt immunförsvar så löper man större risk.

1) trodde att barnet med nedsatt immunförsvar skulle vara lite känsligare (alltså barnet till barnet) än föräldern, dvs barnet (som har ett barn, med nedsatt immunförsvar).

2) hur många barn i Sverige har barn? Kan inte vara alltför många, eller har jag fel där?

3) känns inte denna riskgrupp lite väl preceiserad?

---

Eventuella stavfel i mitt inlägg är inte mitt fel, de beror på att jag läst för mycket Aftonbladet ikväll. 

Satt och spanade igenom några av mina gamla inlägg. Fastnade speciellt på det första inlägget jag gjorde: "Jag är: Frida", klicka här för att läsa det.

Insåg att jag genomgått vissa smärre förändringar sedan jag började skriva. Eller rättare sagt en total personlig make-over och anser att en uppdatering om mig (den du älskar) är på sin plats.

---

Jag är...

...anställd av Svenska Rymdbolaget som satellitoperatör

...osäker på mig själv i de allra flesta lägen (och totalt mänsklig)

...mycket glad för att få vara Signes gudmor

Jag har...

...hunnit köpa en ny bil (årsgång -07) eftersom den senaste bilen också totalhavererade och hamnade på skroten

...totalt gett upp hoppet om att lyckas köpa en fungerande mobil, och nöjer mig med halvtrasiga

...Eurythmics "Sweet dreams" som ringsignal på ovanstående

...en underbar hund!!!

Jag vill...

...få en fast anställning, helst i detta liv

...plugga vidare, och än en gång byta inriktning på arbetet. Försöker dock besinna mig ett tag till

...bli helt nöjd och känna mig tillfredsställd med livet. Kommer nog aldrig att inträffa, har förmodligen för höga krav och för lite ambitioner att göra något åt det

Jag gillar...

...fortfarande stuvade makaroner och korv bäst av all mat man kan äta. Och tycker fortfarande att det är helt okej favoriträtt att ha som vuxen

...fortfarande fina bilar, och saknar min högt älskade bubbelmaskin som inte längre finns hos mig

...fotografering, att teckna, måla, att träna hunden

...mer musik än innan, här verkar jag ha sänkt kraven. Eller blivit lite mer "open minded"

---

Massor har jag lyckats lära mig av livet sedan jag startade bloggen för lite mer än ett år sedan. Bland annat att man måste göra allt själv om man vill ha något gjort, jag har blivit än ärligare (kanske inte positivt?), är mer utåtriktad och mer självmedveten. Tycker jag gjort det bra på ett år. Ska bli spännande att se var jag är om ett år från nu

När jag kom till jobbet idag meddelades det att det kanske blev ytterligare en arbetsuppgift under natten: djurpassning. Förstod inte alls vad som menades med det, tills förklaringen kom. Vaktmästaren hade hittat en liten, skadad fågel utomhus och tagit in den för att kureras. Den bodde i en liten kartong i operatörsrummet och drack vatten från fingret om man droppade det mot näbben. Det var en Nordsångare, en lite och ganska ovanlig fågel som sjunger väldans vackert. Tyvärr var den ganska illa tilltufsad och hade väldigt svårt med balansen åt alla håll. Välte omkull när den satt osv. Tog upp det lilla livet och tittade igenom den lite snabbt, vingarna verkade vara okej och båda benen likaså. Efter en timme i eftermiddagspassets vård började den kvickna till och försökte röra på sig, vilket resulterade i att den stod på näbben. Den var av naturliga orsaker stressad och rädd så jag tog en lite större kartong man kunde stänga till lite och la ner gräs i ett hörn och placerade lillnapparen där, tänkte att den blir mindre stressad med lite mindre stimulans. Efter bara 20 minuter började fågeln kvickna till rejält och försökte springaomkring, vilket ledde till att den hamnade på rygg där den låg och sprattlade med benen. Lyfte ut kartongen och lät den stå utomhus i solen. Nästa gång jag kom ut låg fågeln på rygg igen och försökte skräckslaget vända på sig. Lyfte upp den och lät den sitta upp i luften en stund innan jag la ner den på mossan och la över kartongen som en liten (eller i fågelns fall stor) koja. Naturligtvis kunde den ju ta sig ut, men den låg samtidigt skyddad. Där kurade den ihop sig och såg faktiskt ganska lugn ut. Nästa utfärd för att kolla till fågeln var den borta =D och det är ingen räv eller skata som varit framme, borde ha märkts eftersom kartongen stod precis utanför fönstret. Så, den lilla hade förmodligen fått en hjärnskakning efter en vådlig flygfärd och blivit lite groggy. Efter ett par timmars omhändertagande och långsamt avancemang utåt kvickande den till och tog till vingarna igen! Tänk vilken fin arbetsplats jag har, här finns rum för alla även skadade småfåglar. Alla verkar ha engagerat sig i vården och med mycket kärlek och lite vila blev den frisk. Tänk om alla människor brydde sig lika mycket om andra levande varelser i vår omgivning, vad mycket kärlek det hade funnits världen över!

Fakta om Nordsångaren:
En ca 12 cm stor fågel som till utseendet påminner om Lövsångare men är större och kraftigare. Den är grågrön på ovansidan och smutsivt på undersidan och har ett väl markerat streck ("ögonbryn") ovanför ögat. Det är en flyttfågel som övervintrar i Sydostasien och häckar i nordeuropa, och har alltså en väldigt lång sträcka att flyga varje år. I Sverige förekommer den sparsamt, man räknar med mellan 25-100 häckande par i Sverige, och endast i de nordligare delarna. Den anländer till Sverige i juni och flyttar i augusti. (Källa Wikipedia)

Om du vill veta hur den låter, klicka här (källa P2)

Mina egna bilder på fågeln kommer så småningom

Ärligt, vart för diskussionen om utseende oss, egentligen? Läste precis ett inlägg om huruvida en viss kändis passar i bikini eller ej (s.k. "hiss eller diss"). Vem bryr sig? tänkte jag. Tydligen de flesta. Inlägget har i skrivande stund nämligen fått 432 kommentarer. Kände mig tvungen att skumma igenom dom, och jag såg ingen (!) som inte tog det hela på största allvar. Vart är världen på väg?! Hur kan det vara så viktigt för människor att diskutera om någon är snygg i bikini eller inte? Kommentarerna innehöll bl.a. "hon ser bra ut för att ha fött två barn" "Ser väldigt naturlig ut" osv. När jag tittade på bilderna tyckte jag bara att det var ytterligare en kändis i bikini, med en jävligt trimmad kropp som alla andra kändisar verkar ha. Varför är detta så viktigt? Vad är det som gör att vi väljer att leva efter dessa sjuka och i de flesta fall ouppnåeliga ideal? Och det gäller inte "bara" tonåringar (som känner sig osäkra i sina kroppar p.g.a. att de förändras) utan vuxna kvinnor och män. Vuxna människor som tycker det är viktigt att vara superslimmad, vältränad, solbrun och välklädd i alla delar av vardagen. Som tycker att det är snyggt att pluta med munnen på alla bilder. Och som ger yngre ännu mer komplex för sina kroppar. Vad gick snett? Varför kommer ingen ut ur tonårsstadiet med kroppsosäkerhet och skönhetsnoja? Jag är nöjd med mig själv, nä jag tycker inte att jag är supersnygg. Men det behöver jag inte vara heller. Jag trivs i min fungerande (nåja) kropp, och att jag inte ser ut som Beyonce gör mig ingenting. Det är tvärtemot skönt att få vara bara jag. Jag behöver inte sminka mig varje dag, om jag ser sunkig ut en morgon går inte världen under, ingen annan människa förväntar sig att jag ska vara på topp precis hela tiden. Och visst tycker jag också om att piffa ibland, men det är en annan sak. Jag gör det inte för att känna mig bättre, eller mer självsäker. Jag gör det för att det är roligt, ibland. Jag är nog en skönhetshetsares raka motsats, jag tvättar inte håret varje dag, jag somnar med smink om jag sminkat mig på dan, jag köper inte kläder för flera tusen varje månad (kanske kommer upp till det på årsbasis, om jag räknar in ytterkläder. Bra jackor kostar ju en del), jag vet ingenting om de senaste trenderna, jag solar inte solarium (inte utomhus heller. Fy vad trist att ligga och blunda i solen när man kan sitta i skuggan och dricka en kopp kaffe eller en öl) och jag bantar aldrig. Däremot försöker (betoning på försöker) jag träna, för att få min kropp att fortsätta hålla. Skönhet är förgängligt, det enda man måste leva hela sitt liv med är sig själv, då kan man ju åtminstone se till att trivas. Jag erkänner mig skyldig till att vara mänsklig. Och jag erkänner mig skyldig till att se ner på människor som lägger all vikt vid yttre attribut.

Så har min sista arbetsvecka börjat, och jag räknar min arbetstid på följande vis;
i samma minut som jag slår upp ögonen har jag börjat skiftet, och så fort jag kommit upp ur sängen har jag bara x antal morgnar kvar att kliva upp när eländeslarmet skriker. Vilket innebär att jag i princip bara har x antal skift kvar.
Verkar det krångligt kommer här ett exempel taget ur verkligheten.
Denna vecka består av 8 arbetsdagar. Imorse vaknade jag och påbörjade därmed mitt skift. När jag klev upp hade jag bara 7 morgnar kvar att kliva upp alldeles för tidigt, och sålunda bara 7 skift kvar att arbeta. Bra va?! =)

Men det känns faktiskt väldigt tråkigt att bli arbetslös, igen. Har trivts väldigt bra med mitt nuvarande, spacade jobb. Och att man låter förbaskat smart i andras öron när man berättar vad man jobbar med är dessutom ett stort plus! =P
Vad framtiden har att erbjuda vet jag inte än, men jobraggandet har bara börjat. Inledde idag med ett par telefonsamtal.
Förra veckan spenderade jag i skogen, kanske flyttar dit och blir skogsmulle på heltid när jag ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Internet på telefonen fungerar ju då o då, och jag kan både ringa och ta emot samtal om jag står på rätt ställe. Jag tycker detta låter som en bra idé, ska bli livegen i skogen och försörja mig på Odon och kråkbär.

Nutid: vi har en liten övervakningskamera riktad mot ingången på jobbet för att se om det kommer någon. Den larmar om något rör sig i området framför dörren. Denna rörelse innefattar även flugor. Och larmet låter som en hund. Och eftersom flugorna verkar ha en förkärlek till att sitta på kameran skäller den relativt ofta. Och varje gång tittar jag på skärmen och får se; en flugrumpa underifrån. Trevligt värre. Det är norrlandsporr, på hög nivå!

1) Att djur är som tjejen i skräckfilmer (hon som inte är oskuld). De springer alltid åt fel håll! Ex. tjejen springer uppåt i huset när hon hittat sin pojkvän mördad, istället för ut ur huset. Djur vid vägen springer upp framför bilen, istället för att springa bort från vägen. Innebär det att tjejer som inte är oskuld är som, låt oss säga renar och ankor? I såna fall är jag en anka, de är gulligast. (Oops! Nu råkade jag erkänna att jag inte är oskuld..... Alla som fått sin bild av mig spräckt nu får lämna en kommentar)

2) Att man trots två högljudda alarm, en skrikande radio, ett sms och tre missade samtal lyckas försova sig. Hur går det till?! Hur kan man vara så trött? Eller rättare sagt, hur kan man sova så djupt? (Ja, jag försov mig i morse. Och nu råkade jag erkänna att jag är mänsklig. Alla som fått den bilden av mig spräckt kan ju lämna en kommentar)

3) Att det är så många som är rädd för björnar, trots att nästan ingen någonsin har eller någonsin kommer att se en på riktigt (Skansen, Kolmården etc. räknas inte). Man borde istället vara rädd för våldtäktsmän, mördare, att gå över gatan och bli påkörd, att krocka, att trilla i trappen eller att få en hjärtattack. (Men ja, jag är också svinrädd för björnar. Alla som inte trodde det kan ju lämna en kommentar ;)

4) Att Aftonbladet tycker det är viktigare med Linda Rosings nya frisyr än att helt oskyldiga dör p.g.a. svält eller att det finns människor i Sverige som inte har någonstans att bo och helt hamnat utanför systemet. Frågan är dock om "kvällstidningarna" väljer att skriva skvaller för att de tycker det är viktigare eller om dom skriver om det för att det säljer mer. Är inte säker på vilket som är mest tragiskt (är det någon som vet svaret?).

5) Att det i vårt öppna och fördomsfria samhälle bara är OK att vara sig själv så länge man håller sig inom ramarna. Nåde den som hamnar lite utanför, och nåde den som sticker ut. Det är viktigare att passa in än att kämpa för det man tror på (ja, det gäller mig och dig också. Ingen vill väl vara utanför? Rätta mig om jag har fel).

Svaret på den frågan har jag sammanställt och jag ger er nu den rätta sanningen om mig och min personlighet, baserat på mitt stjärntecken och mina tre förnamn.

Jag är:
en skön och älskad kvinna med vinnande egenskaper; elegant, charmig och oemotståndlig.
Jag kan få precis som jag vill - och vet om det!
Jag är en utmärkt förhandlare tack vare min känsla för takt och diplomati och jag lämnar människor med en känsla av att de fått som de ville när jag i själva verket har övertalat dem. Balans är viktigt i mitt liv och jag väljer och överväger
och lägger till och drar ifrån, och utstrålar en harmoni som andra avundas. När något hotar min balans kan jag reagera mycket häftigt, ibland till omgivningens förvåning. De förväxlar min harmoniska utstrålning med mildhet, något som inte alls är sant. Små förtretligheter rör mig inte i ryggen, men när jag verkligen råkar i konflikt är jag otroligt stark och målmedveten. Om krisen blir långvarig kan jag framstå som extremt obalanserad. En häftig reaktion åt ett håll får mig att vilja kompensera, och nästa handling blir därför extrem åt andra hållet. 
När jag har tråkigt blir jag obeslutsam och aningen trög. Då vrider och vänder jag på saker i det oändliga, och blir vag
och obestämd. I de här stunderna mår jag bra av att vara för dig själv och hämta kraft ur mig själv. Jag är logisk och har en stark känsla förvad som är rätt och fel. De som försöker sko sig på andra har jag ingenting till övers för, och jag kan konsten att ta ner de som svävar i det blå på jorden igensamtidigt som jag även kan lyfta den som känner sig nere med enkla ord. Jag har säker smak och känner snabbt om någon attraherar mig eller inte. Dock tar det lång tid att vinna mig,  
föredrar att skynda långsamt och inte riskera att skrämma bort folk. Jag vill ha en partner som kompenserar mig, med viss risk för att det blir "katt och råtta" i förhållandet med stora skillnader i temperament och intressen. Men det är faktiskt
ett val jag gör med vett och vilja, och kombinationen av olika egenskaper kan bli explosiv på alla områden.
Jag har en speciell talang att lyckas bra med allt som har med konstnärliga ämnen att göra. När jag räknar matte
vill jag inte bara räkna ut ekvationerna, utan förstå dem in i minsta
detalj och helst göra egna. När jag trivs och har varma människor omkring mig blir hur mycket som helst gjort men ibland blir jag osäker på vad som krävs av mig och då gör jag hellre för lite än för mycket för att inte riskera göra fel.


Så, nu vet ni vem jag är. Låter väl ganska trevlig? Vacker, underbar och älskad av alla!

Ord min telefon inte kan skriva (i T9):
 - Sovmorgon
 - Försova
 - Ledighetsansökan

Ord (?) min telefon kan skriva (i T9, och som jag inte lagt in själv):
 - Snusballe (nån som vet vad det är?)


Jag är inte anhängare till de som anser att mobiler har blivit smarta

Long time, no see. Har varit på semester i södra sverige och således helt utan uppkoppling (förutom på telefonen, men har ju haft semester och vilat upp mig). Detta besök föranleder dagens inlägg. Här uppe i norr är många, pga okunskap, hejdlöst rädda för fästingar. Tänkte därför berätta för er hur det är, egentligen, med dessa små parasiter.

Fästingar kan, likt utomjordningar, beema sig över från ett värddjur till ett annat:
Nej, det kan dom inte! När dom satt sig fast sitter dom kvar tills dom är mätta och belåtna eler tills dom blir bortplockade med våld.

Fästingar kan flyga långa sträckor om dom får syn på en människa:
Nej, detta kan dom inte heller göra. Däremot hoppa en liten bit om man passerar stället de sitter på och väntar på ett varmblodigt däggdjur att ha som värd. De sitter gärna längst ut på ett högt gräststrå och avvaktar tills lämpligt offer passerar förbi. Gärna nära, för då är det ju enkelt att hoppa på skjutsen så att säga

Fästingar är onda varelser skapta för att sprida död och olycka:
Nej, fästingar är parasiter, och har sålunda inga känslor, de har helt enkelt bara överlevnadsinstinkt. Varför dom finns vet jag däremot inte.

Man kan bli smittad av otäcka sjukdomar av fästingar:
Ja det kan man. Detta är däremot inte särskilt vanligt. Man bör dock vara uppmärksam på symptom en tid efter man blivit fästingbiten.

Det räcker med att man ser en fästing för att man ska bli smittad av den:
Nej, det rcäker inte. För det första måste fästingen vara bärare av ett för människor smittsamt virus, för det andra måste fästingen bita sig fast och börjar suga blod för att det ska finnas en risk att bli smittad av t.ex Borrelia eller TBE.

När man tar bort en fästing ska man se till att huvudet följer med:
Nja, det är egentligen inte ett huvud dom biter sig fast med. Det är en krafitgt utvecklad snabel med gaddar. Man bör dock se till att snabeln följer med när man tar bort en fästing, om inte hela fästingen följer med när man försöker ta bort den ska man håla såret rent med t.ex klorhexidin eller jodopax, detta för att minska risk för ev. sårinfektion. Det lättaste sättet att ta bort fästingar på är att ta tag så nära "huvudet" som möjligt och sedan dra rakt ut, snurra eller vrid inte på den. En pincett eller fästingborttagare är bra hjälpmedel.

Man kan räkna med att dö om man blir biten av en fästing:
Nej, det stämmer inte. Man löper en viss risk att bli smittad av en (utan behandling) potentiellt dödlig sjukdom.

Fästingar kan inte dö:
Jo, det kan dom. Dom har, likt alla andra varelser på jorden, en livscykel. För fästingar består den cykeln av tre stadier, och varje stadie kräver ett nytt värddjur. I det tredje och sista stadiet lägger de ägg och skapar nya små fästingbebisar. I de första stadiet lever fästingen på mindre djur, t.ex fåglar eller t.o.m grodor. Det är i det tredje stadiet de använder större däggdjur (t.ex. människor eller hundar) som värd.

Man bör kunna kräva fästingen på hyra eftersom den har en som värd och därmed hyr bostad under en period:
Rimligtvis, räkna dock inte med att få betalt eftersom de flesta fästingar har väldigt låg inkomst och gärna smiter från räkningar. Så se istället till att vräka dem så fort som mäjligt istället.

Kontenta: fästingar är inte monstruösa utomjordingar med enda vilja att utrota mänskligheten. De är små parasiter med enda instinkt att överleva för att kunna fortplanta sig. De är med andra ord ganska lika människor, förutom att människor är mycket farligare.