frajdej

Det är mitt i natten. Jag är vaken. Tankarna snurrar runt, runt, runt. Men det är bra, jag reder ut dom. Låter dom inte skena okontrollerat runt i mitt huvud. Det är mina tankar och jag tar makten över dom. Det är bra, och jag gläds åt det. Hur ska jag ta mig vidare härifrån? Vilket är nästa steg? Vilken fot ska jag ta först? Och bäst av allt är att för varje tanke jag tänker kommer jag lite närmare ett bra svar. Det är skönt, lugnande. Men likväl snurrar tankarna, och det kommer bli svårt att somna inatt. Imorgon kommer jag vara trött. Och det gör ingenting. För jag kommer bli pigg igen. Och jag kommer nysta upp denna oreda, tråd för tråd kommer jag reda ut tankarna och sedan vet jag. Sedan är jag säker på hur jag kommer vidare. Det är skönt. Idag är jag glad för det.

Helgen har förflutit mycket snabbt, kanske alldeles för snabbt. Har varit på samtalsledarutbildning för Ellen, en grupp för 14åriga tjejer. Och det har varit så jäkla roligt!! Vi har lyssnat, diskuterat, gjort övningar och lekt hela helgen. Ämnena har varit det som ska tas upp, bla vänskap/utanförskap, alkohol, skönhetsideal, sexualitet, döden, livet- ja allt som är viktigt i en 14årig tjejs liv. Allt grundar sig självklart i feminism, jämnställdhet och att utmana normen och går ut på att stärka starka tjejer. Idag på eftermiddagen drar jag och min samtalsledarpartner igång, vi ska till en skola i stan och träffa lärarna och berätta om projektet samt klistra upp affisher där och på en annan skola. Det ska även bokas en tid för att träffa tjejerna och berätta för dom om Ellen och värva deltagare. Förhoppningsvis drar vi igång samtalen nästa vecka. Otroligt spännande. Är riktigt peppad just nu!!!

---

Ska tydligen vara med i Nordnytt och prata om Ellen. Återkommer med info om när inslaget kommer sändas!

Lillebror- Vad gör du där inne egentligen?
Jag- Jag bajsar
-Jaha, vet du?
-Nä
-En gång när jag bajsade blev det stopp. Och då tryckte jag jättehårt åså kom det ut en jättestor bajskorv
-Jasså
-Ja, jättestor var den!

Intresseklubben anteckar

Jag har fått ett uppdrag. Jag ska bli samtalsledare för Ellen i Kiruna. Och det känns helt otroligt, fantastiskt och underbart! Ska bli så himla roligt! Läs mer om Ellen här

Att lyckas med att få saker som man vill är egentligen lättare än man tror. Man fejkar det tills man mejkar det. Detta går att överföra på de flesta situationer i livet, tex dåligt självförtroende. Om man går runt hela dagarna och hänger med axlarna och tycker att man är ful är det bästa knepet att sträcka ordentligt på sig, och helt enkelt låtsas att man tycker att man är en riktig carstopper. Efter ett tag kommer självförtroendet smygande och vips! Bra självkänsla (och mindra ryggont). Jag vet att det fungerar, har använt metoden flera gånger. Envishet är grunden, och man ska utgå från att det man vill uppnå redan är, då kommer det av sig själv.

Kort och koncis lektion.

Jag har en gång gjort ett (ofrivilligt) skönhetsingrepp. Det gick till på följande vis.

För jättejättejättelänge sen, när jag var ung och dum och sprang på krogen, var jag med om en liten olycka som resluterade i att en flisa på ena framtanden lossnade. Eftersom jag vid tillfället var "lätt" berusad kände jag bara att det var grus i munnen och ett hack i tanden dansade jag glatt vidare. Dagen efter ilade det dock i hela munnen. Samtal till tandvården och akuttid. Tanden lagad och jag nöjd. Dock så höll lagningen inte särskilt länge, de som lagat en framtand vet att lagningen sitter väldigt dåligt. Återbesök hos tandläkaren, ny lagning som satt ytterligare en månad. Under det tredje (och sista) besöket hölls följande samtal mellan tandläkaren (T) och hans elev (E) om patienten (alltså jag):
T- Ja, såna här framtandslagningar är ju väldigt svåra att få hållbara
E- Mmm
T- Nästan omöjliga
E- Mhmm
T- Men patienten har väldigt långa framtänder
E- Ja
T- Onormalt långa
E- Ja
T- Så det bästa i det här fallet är att slipa ner hela skadan och framtänderna. Så slipper man laga i framtiden
E- Ja precis. Hur långt kan man slipa då?
T- Det här är så långa tänder så i alla fall en millimeter.

I mitt huvud snurrade följande tankar, om och om igen:
"Jag är en kanin. Jag är ett freak. Herregud! HUR kan jag ha missat att jag ser ut som en häst i munnen?!?!"

Tandläkaren slipade ner mina tänder. Jag fick spegla mig. Och det är nu det riktigt konstiga inträffar. Jag tycker att jag ser bättre ut. Jag ser skillnad. Fast ändå inte. Jag ser inte att mina tänder är kortare, men jag tycker jag är snyggare. Och min första spontana tanke är "jag måste slipa ner alla tänder, så jag får en jämn tandrad!"... Ehhh... WTF? Vad har hänt med mig? Jag har aldrig någonsin haft en vilja eller en tanke på att förändra mig själv med kosmetiska ingrepp och står helt plötsligt framför mig själv i spegeln och konstaterar att jag måste slipa ner mina tänder till en jämn rad a'la Carola Häggqvist.

Jag måste väl inte påpeka att jag släppt alla såna tankar (gick ganska snabbt) och att jag inte slipat ner övriga tänder?
När jag ser på gamla kort ser jag fortfarande inte skillnad på mina "onormalt" långa framtänder och mina nuvarande.

Har varit på fotoklubbsmöte idag, första mötet efter sommaruppehållet. Och som vanligt är jag full av inspiration när jag kommer därifrån. Idag var bildvisning på schemat. Flera medlemmar visade sommarens bilder, och temat för bilderna var allt från ölreklam (hade lätt kunnat säljas som reklam) till musik till familjesemestrar. Mycket kaffe, otroligt trevligt sällskap, applåder och gemensamma skratt. En ny medlem hade hittat oss, alltid lika roligt. Det finns många superlativ jag skulle kunna använda för att beskriva fotoklubbens möten, men håller dom för mig själv =) är ni nyfikna: känn er varmt välkomna till nästa möte!

Som vanligt gör livet ont att leva, men har kommit fram till att den dag det slutar göra ont kan jag lika gärna lägga mig ner och dö. För den dagen har jag inget mer att upptäcka, inga nya erfarenheter att göra. Och ingen mer lycka. För det är ju det livet är; kontrasten mellan smärta och glädje. Jag ska fortsätta upptäcka nya smärtsamma saker, och jag ska vara glad för att jag känner. Jag känner, alltså finns jag.

Patrick Swayze, avled inatt (svensk tid) endast 57 år gammal av bukspottskörtelcancer

R.I.P



1952 08 18-
2009 09 15


Time of my life

Oj kära nån vad länge sen det är jag har skrivit! Men det finns en mycket bra förklaring till detta. Jag har varit bortrest. Och sedan lat. Har varit på 80-årskalas. Min älskade lilla farmor fyllde jubilar och vår utspridda släkt vallfärdade i smyg för att överraska henne. Det blev många glädjetårar, god mat och massor av tårta. Är lite fascinerad över hur många människor från olika orter som var samlade på farmors födelsedag: 2 från Kiruna, 3 från Skellefteå, 1 från Sundsvall, 2 från Örebro, 2 från Växsjö och 1 från Luxemburg. Inte illa va? =) Bäst av allt var att farmor inte anade något utan att de allra flesta totalt överraskade henne med besök. Vi firade i pappas torp, och det var helt enkelt en fantastisk dag! Jag bilade ner, och upp. Det var en lång resa, men rolig eftersom jag fick flera timmar i bil med bror. Nåväl, har lite taskig inspiration just nu. Måste lusläsa nyheter och jaga upp mig för någonting så återkommer jag sedan.