Lobotomera mera
En kär vän sa följande bevingade och kloka ord under ett av våra timslånga telefonsamtal
"Jag förstår inte hur det här ska gå till! Två olika personer, helt egna individer, ska tillsammans klara av att leva under samma tak, komma överens om allting, klara av att kompromissa utan att någon blir utan eller ledsen, kunna säga förlåt, respektera varandra i alla sammanhang, vara ödmjuka mot varandra, förstå varandras sinne och humör och dessutom älska varandra omåttligt och förbehållslöst. Allt ska göras HELA tiden! Hur FAN ska det gå till? Det är ju helt orimligt! Nä jag ska börja forska, och lära mig kärlekslobotomera. Så slipper man känna ensamhet när man lever ensam och aldrig någonsin känna saknad efter den där närheten som är så underbar. Naturligtvis utan att man får andra skador och man ska inte bli känslolös, utan man har goda relationer till andra människor man älskar, som sin familj, sina vänner och sina barn, men man har inte det där behovet av en annan, nån "speciell" människa i sitt liv och hem"
Kloka ord. Jag ska ge mitt bidrag till hennes forskning. Om du är intresserad av att bidra kontakta mig så vidarebefodrar jag ett kontonummer.
Lobotomi innebär att med kirurgi på hjärnan försöka bota psykiska sjukdomar. Metoden, som fick stor spridning från slutet av 1930-talet, gick ut på att skära av nervbanor från pannloben till djupare liggande regioner i hjärnan som är centrum för känslolivet. Tanken var att ingreppet skulle dämpa ångest och oro men många patienter blev istället helt apatiska. Metoden utvecklades av den portugisiske läkaren Egas Moniz som fick Nobelpriset 1949. Så småningom började kirurgerna experimentera med olika metoder. Den amerikanske läkaren Walter Freeman uppfann en metod som gick ut på att söva patienten, placera en ishacka i ögats övre del och sedan knacka in ishackan med en hammare tills den nådde fem centimeter in i hjärnan. Efter många års lobotomerande så växte dock kritiken och obduktioner visade att många patienter avlidit av omfattande hjärnskador.
"Jag förstår inte hur det här ska gå till! Två olika personer, helt egna individer, ska tillsammans klara av att leva under samma tak, komma överens om allting, klara av att kompromissa utan att någon blir utan eller ledsen, kunna säga förlåt, respektera varandra i alla sammanhang, vara ödmjuka mot varandra, förstå varandras sinne och humör och dessutom älska varandra omåttligt och förbehållslöst. Allt ska göras HELA tiden! Hur FAN ska det gå till? Det är ju helt orimligt! Nä jag ska börja forska, och lära mig kärlekslobotomera. Så slipper man känna ensamhet när man lever ensam och aldrig någonsin känna saknad efter den där närheten som är så underbar. Naturligtvis utan att man får andra skador och man ska inte bli känslolös, utan man har goda relationer till andra människor man älskar, som sin familj, sina vänner och sina barn, men man har inte det där behovet av en annan, nån "speciell" människa i sitt liv och hem"
Kloka ord. Jag ska ge mitt bidrag till hennes forskning. Om du är intresserad av att bidra kontakta mig så vidarebefodrar jag ett kontonummer.
Lobotomi innebär att med kirurgi på hjärnan försöka bota psykiska sjukdomar. Metoden, som fick stor spridning från slutet av 1930-talet, gick ut på att skära av nervbanor från pannloben till djupare liggande regioner i hjärnan som är centrum för känslolivet. Tanken var att ingreppet skulle dämpa ångest och oro men många patienter blev istället helt apatiska. Metoden utvecklades av den portugisiske läkaren Egas Moniz som fick Nobelpriset 1949. Så småningom började kirurgerna experimentera med olika metoder. Den amerikanske läkaren Walter Freeman uppfann en metod som gick ut på att söva patienten, placera en ishacka i ögats övre del och sedan knacka in ishackan med en hammare tills den nådde fem centimeter in i hjärnan. Efter många års lobotomerande så växte dock kritiken och obduktioner visade att många patienter avlidit av omfattande hjärnskador.
Kommentarer
Postat av: Mikaela
Näjmen USH! :S
Nu är jag i Sverige igen =D
Trackback
