frajdej

Hämnden skall komma till mig, jag behöver inte själv utföra den. Lysande bevis för detta fick jag idag. Var på promenad med mina bestar i parken bakom huset. De som följt min blogg vet att min kära lilla vovve förvandlades till mördarmaskin en dag och hade ihjäl en av kråkorna som retat henne i tid och otid. Detta resulterade i att de två kvarvarande kråkorna anföll oss så fort vi möjligtvis kunde vara på väg mot parken, och inte har de gett upp inte. De verkar ha ett enastående minne och kommer till attack så fort vi sticker ut näsorna genom bakdörren på huset. Nåväl, idag hade jag ju två vovvsisar med mig "får se vad kråkorna gör nu" tänkte jag i mitt stilla sinne och kände att de darrade av skräck inför dessa två mardrömshundar. Ingen kråka syntes till. Ingen kråka hördes ens. Konstigt. Längre in i parken ser jag plötsligt; på marken ligger en fågel i bitar. Och om det inte är en kråka minsann! Mohahaha! Där fick ni. Two down, one to go. Så, alla ni som gillar att skjuta djur är välkomna till min park med ett gevär för att utrota den sista flygande otäckingen. Man får ju skjuta djur som angriper en, var det inte så? =)

Förtydligande: det var alltså inte min hund som dödade den andra kråkan. Förmodligen var det en annan hund som lessnade på att bli retad.